Idag brast det totalt.

Jag är...typ... beroende av att äta... ja, inte för att överleva som de flesta andra utan för att må ok över huvudtaget.

Jag äter inte för att jag är hungrig, utan jag äter för att stilla något inom mig. När suget sätter in mår jag skit, jag blir stressad och orolig och jag bara måste äta. Onyttiga saker förståss, som bullar, godis, chips, choklad... När jag ätit mår jag bra, känner mig lugn och harmonisk... Jag äter så att jag mår illa. Men även om jag mår illa för att jag är full av 4 winerbröd, 2 dajm och en gott & blandat så mår jag ändå bättre än vad jag gjorde INNAN jag tryckte ner allt.

Det har pågått länge, i ca. ett år har jag försökt gå ner i vikt. Det började vid 74... men jag har bara gått upp... nu väger jag 91 kilo. Jag ville gå ner 10 kilo och gick upp nästan 20. Grattis.

Jag har mått ganska dåigt en tid p.g.a mitt beteende. dels är det dyrt och dels är det jävligt pinsamt. Men idag brast det, jag kommer ju äta tills jag är stor som ett hus. Jag bröt ihop och berättade storgråtande hela min pinsamma situation för min sambo.

Han tog min på allvar och sa att han skulle stötta mig och att vi skulle komma tillrätta med problemet. Han tyckte att jag skulle gå till en läkare, men jag klarar inte av det... Sitta och beskriva min pinsamma situation ögo mot öga med en läkare jag inte känner? Nej, det går inte, jag kan knappt söka vård när jag har 40 graders feber och inte kan gå p.g.a njurbäckeninflammation....

Jag ska föröka en gång till själv.
Går det inte denna gången så söker jag hjälp.

Vikten idag START: 91,0 kg 
Totalt. +/- 0
BMI 29,7